Nittiofem minuter nyanserad dokumentärfilm. En film som inte bara vill berätta att det är ok att vara homosexuell utan även tar homofobin på allvar och vill berätta om dess historia inom den kristna fundamentalismen. En film som låter människor från olika kyrkor och religioner komma till tals. En film där fem olika, kristna amerikanska familjer berättar om den resa de tvingats göra i samband med att deras barn kommit ut. En film som egentligen är väldigt, väldigt tydlig hemmahörande i USA men som ändå hade något att säga till mig här i Sverige.
Det kan givetvis vara så att filmen talar extra mycket till mig för att jag själv har varit väldigt bokstavstroende och befann mig i en sådan miljö när jag för första gången tvingades inse att jag blev kär i kvinnor. Men jag tror inte att det är hela förklaringen till att jag satt här som ett litet gråtande mähä när eftertexten började rulla. Jag tror att den här filmen har något att berätta för alla som någon gång funderat på relationen mellan bibel, kyrka och homosexualitet. Jag tycker, i skrivandets stund, att den här filmen borde vara obligatorisk för alla som ska jobba i en kyrka samt att den borde finnas tillgänglig för alla familjer som brottas med de här frågorna.
Filmen har ett budskap men den kör inte ner den i halsen på åskådaren, den tar tittaren som en intelligent, tänkande varelse på allvar. Den tar med en på en resa där den sakligt presenterar sitt budskap.
Jag har dock två smärre klagomål. Filmen innehåller en liten bit som är animerad. Den känns lite väl enkel, klapp på huvudet och helt onödig för att göra den egna ståndpunkten tydlig. Det kan mycket väl hända att det är en pastisch på informationsfilmer från den kristna högern och därmed faktiskt säger något till en nordamerikansk publik, men för mig känns den överflödig. Mitt andra klagomål rör musikläggningen. Likt så många andra dokumentärer så blir musiken mer manipulativ än nödvändigt. I synnerhet i de scener som är väldigt känslosamma i sig själva blir det här lite för mycket för min smak. Det hade räckt med föräldrarnas och barnens egna ord - de är starka nog.
De här två invändningarna ska dock på intet vis avhålla någon från att se For the Bible Tells Me so. Så hala upp ditt visakort och beställ filmen här. Eller på någon annan sida där man kan köpa filmer på nätet.
Nu har jag plågat er med text så låt oss avrunda med lite bilder istället. Mitt urval är givetvis inte baserat på vem som hade snyggaste klänningen utan snarare på vem jag tycker är tuff, vacker eller något annat skumt kriterium.
Först ut har vi årets nya, unga favorit, Ellen Page från Juno.
Och så en bild på vinnaren av bästa kvinnliga biroll( ja, jag tycker illa om den termen) Tilda Swinton.
När vi är inne på långa, smala kvinnor med rött hår så passar en bild på Nicole Kidman bra.
En inte fullt så lång, men oerhört duktig komedienn - Kristin Chenoweth.
Bara för att hon alltid är tuffast - Helen Mirren.
Sist så ger jag er en bild på den vackraste av dem alla, kvinnan som är som en renässansmålning, Cate Blanchett.
[alla bilder hittade på nätet, närmare bestämt här]
ca, 5.25 AM Bästa originalmanus: Diablo Cody för Juno - nu jublar jag! Jag älskade den här filmen, jag skrattade och jag tyckte att den var välskriven. Sen kan det vara så att jag redan om ett år kommer att undra hur jag kunde bli så glad för det här och tycka att något mer seriöst skulle ha vunnit. Nåväl, just nu tjoar jag glatt.
ca, 5.30 AM Bästa manliga huvudroll: Daniel Day-Lewis för There will be blood - är någon förvånad? Förhandstipsen stämde alltså.
ca, 5.40 AM Bästa regi: Joel och Ethan Coen för No Country for Old Men
ca, 4.43 AM Bästa film på främmande språk: TheCounterfeiters av Stefan Ruzowitzky, Österrike
ca, 4.50 AM Bästa originalsång: "Fallingslowly" ur filmen Once med text och musik av GlenHansard och MarketaIrglova
[Jag försöker förstå varför tidsangivelsen på när mina poster är publicerade inte stämmer med vad klockan är när jag tittar på den. Himla skumt det här. Å andra sidan är jag ju skeptisk till tid generellt så jag kanske har smittat min dators inställningar genom min tankekraft...nej, det låter otroligt.]
ca, 5.00 AM Cinematografi: Robert Elswit för There will be blood
In Memoriam montaget ger mig alltid lite ont i magen - både av lycka och sorg. Sorg över att en del dött för tidigt, glädje över det verk/arv de lämnar efter sig. I årets montage blev jag också chockad - jag trodde att Steve McQueen gjorde alla sina egna stunts - jag hade fel.
ca, 5.10 AM bästa filmmusik: Dario Marianelli för musiken till Atonement.
Bästa kortdokumentär: Freeheld av Cynthia Wade och Vanessa Roth - den här vill jag se, har jag velat se sedan jag första gången läste om den. Grattis!
Bästa dokumentärfilm (fullängd): Taxi to the dark Side av Alex Gibney och Eva Orner - jag är nyfiken även på den här...
ca, 3.50 AM bästa manus baserat på förlaga: Joel Coen & Ethan Coen för No Country for Old Men, jag har inte sett rullen än men jag är för av princip och utifrån vad mina vänner sagt om filmen. Hurra för bröderna Coen i högform igen!
ca, 4.03 AM best sound editing/ ljudredigering (?): Karen Baker Landers och Per Hallberg, The Bourne Ultimatum - hurra, en kvinna och en svensk!
sound mixing/ljudmixning: Scott Millan, David Parker och Kirk Francis, The Bourne Ultimatum
Bästa skådespelerska i huvudroll: Marion Cotillard i La Vie en Rose. Hm...jag tror jag håller med akademin...och jag har inte ens sett filmen. Jag har bara sett korta klipp och jag är såld på Marions rolltolkning även om jag inte vill se filmen.
ca, 4.25 AM underbart montage av vinnarna av bästa film genom prisets historia. Det är inte många av dem jag inte har sett, jag ser nog löjligt mycket på film. Jag inser även att valet av vinnare i kategorin under hela 90-talet för mig framstår som ett skämt...
ca, 4.30 filmredigering/ film editing: Christopher Rouse för The Bourne Ultimatum
Nicole Kidman (Hur kan hon vara så skrämmande och så attraktiv på samma gång? Jag är genuint rädd för henne, det är något i hennes utstrålning men på samma gång dras jag till henne...likt en mal till ljuset) presenterar Robert F Boyle och hans nästan sjuttioåriga karriär som designer. Ganska tufft och en välförtjänt staty (heders Oscar), han har ju varit inblandad i en och annan höjdarrulle.
ca, 3.10 AM Visual effects/special effekter: Michael Fink, Bill Westenhofer, Ben Morris och Trevor Wood i The Golden Compass. Wow, den filmen har jag sett och jag håller med akademien, specialeffekterna var underbara! Grattis!
Art Direction: Dante Ferretti (Art Direction); Francesca Lo Schiavo (Set Decoration) för Sweeny Todd the Demon Barber of Fleet Street
Sådär, nu har två av mina favoritkategorier gått. Jag ber om ursäkt för min språkblandning men jag skyller på klockslaget.
Best supporting* actor: Javier Bardem i No Country for Old Men - är någon överraskad?
ca, 3.30 AM och det är dags för pris till bästa kortfilm(short live action): Le Mozart des Pickpockets av Philippe Pollet-Villard
bästa animerade kortfilm: Peter & the Wolf av Suzie Templeton and Hugh Welchman
Sådär, nu passerade ytterligare två kategorier jag älskar. Ibland tror jag att jag är intresserad av fel saker när jag ser på denhär galan.
Best supporting* actress: Tilda Swinton i Michael Clayton
* Här skriver jag medvetet supporting istället för den svenska motsvarigheten i filmsammanhang - biroll. Detta då jag anser att supporting snarare betyder stödjande medans biroll låter som något betydligt futtigare i mina öron.
Så sitter jag fasttejpad vid min TV ännu en gång. Hur kommer det sig att jag inte kan låta bli att sitta uppe hela natten för att se på när små statyetter delas ut? I år är det extra märkligt med tanke på att jag endast sett en film (iallafall vad jag minns just nu) som är nominerad till pris. Men här sitter jag likt en fåne och väntar på att själva ceremonin ska börja.Jag gläder mig åt att Jon Stewart är värd i år igen och så fyller ju priset 80 år...
Första priset är nu utdelat: Alexandra Byrne - bästa kostym för Elizabeth:The golden age - grattis! (ca, 02.40 am)
ca, 02.55 Bästa animerade långfilm - Ratatouille
Bästa make-up: Didier Lavergne och Jan Archibald för La Vie en Rose
Förra helgen inleddes årets upplaga av Super 14, turneringen där fjorton bästa lagen från Australien, Nya Zeeland och Sydafrika möter varandra. Så den gångna veckan har jag ägnat stor möda åt att välja ett av de Sydafrikanska lagen att heja lite extra på. Efter mycket slösurfande och själssökande så valde jag till slut lag - Vodacom Stormers. Min vana trogen har jag lyckats välja att heja på det lag som efter två omgångar ligger absolut sist i tabellen med noll segrar så här långt. De har egentligen inte spelat dåligt, men vad hjälper det om man inte gör poäng och vinner matcher. Så det verkar som jag har valt ett lag som passar mig perfekt, med stort hjärta, mycket vilja men som inte når riktigt ända fram. Som extra krydda till det hela har jag hittat det enda sättet (som jag funnit hittills iallafall) som jag kan följa matcherna lagligt på - Radio Sonder Grense. Afrikaans är svårare att hänga med i än holländska men jag ska nog komma in i det hela precis som Stormers kommer att vinna matcher - ännu kvartsår ju elva matcher i grundspelet. (När jag tittar i spelschemat slås jag av att det är matcher på långfredagen, det känns skumt och väldigt oväntat.)
Den andra tävlingen som tar tid i anspråk är Six Nations där tre av fem matcher nu är spelade. Som jag nämnt tidigare så har jag fallit för Wales oborstade charm och än så länge har det inneburit att jag match efter match hejat på det vinnande laget. Lördagens match mot Italien var en riktig guldklimp. Första halvleken var ganska ospännande, ordinär och när halvtidsvisslan ljöd var ställningen 13 -8 för Wales. Andra halvlek däremot, vilken rugby av Wales - en sann fröjd att titta på. Fyra tries och fyra conversions på fyrtio minuter - och riktigt snygga tries grundade på ett smart stjälande av boll i kombination med lysande löpning samt bra passningsspel. Slutresultatet blev 47 -8 till Wales.
I lördagens två övriga Six Nations matcher så vann Irland (över Skottland) och England (över Frankrike). Det här betyder att wales är det enda laget som inte förlorat en enda match ännu i årets turnering . Så nu längtar jag efter att få se de två återstående omgångarna och håller mina tummar för en walesisk seger.
Som extra bonus visade det sig idag att min församling verkar heja på Wales utan att de vet om det. Dagens avslutande psalm var nummer 298 som på svenska heter Gud, ditt folk är vandringsfolket. Melodin knåpades ihop av kantorn John Hughes kring det förra sekelskiftet och har fått namnet Cwm Rhondda (Rhonddas dal, ett ortsnamn med andra ord). När den sjunges med engelsk text så använder man William Williams text Guide me, O Thou Great Jehova (alt.Guide Me, O Thou Great Redeemer) medan man på kymriska använder Ann Griffiths hymn Wele'n sefyll rhwng y myrtwydd. I synnerhet i rugbysammanhang har den här låten status av en andra nationalsång för Wales. Jag är väldigt nöjd med att kyrkan tagit ställning i en sådanhär viktig fråga ( ja, jag är lätt ironisk). Som bonus och celebrering av Cymrus framgångar hittills kan jag inte låta bli att infoga följande video med ännu en textvariant på hymnen (bilderna är från 2005).
Att jag har lätt eskapistiska tendenser med en dragning till rymden borde inte komma som en överraskning för någon. Nu har jag hittat ännu ett sätt att odla den här tendensen hos mig själv. I min spellista ligger nu tre skivor som spelas om och om igen. Soundtracken till säsong 1-3 av Battlestar Galactica (2004).
Vardagen blir betydligt mer spännande när man diskar till dramatisk musik såsom spåret Prelude to War från andra säsongen. Dessutom är det ganska roligt att inse hur många scener från serien som man faktiskt ser i sitt inre enbart med musikens hjälp.
De underbara skivorna finns att inhandla i en nätbutik nära dig, välj fritt utifrån personlig preferens.
Jag är väl medveten om att jag understundom är lite för mycket, för geeky, för besatt, för klichéartad för att det ska kännas riktigt bekvämt. Samtidigt vill jag inte begränsa den aspekten av mig själv, det är ganska roligt att vara för mycket i perioder. Just nu ifrågasätter jag dock starkt om jag inte borde dra i nödbromsen.
Det hela började förra veckan när jag insåg att trean ämnar visa en av mina favoritserier i repris. Sann glädje med andra ord bortsett från en liten detalj - de visar serien som nattserie med start ungefär tio i ett varje natt. Dessvärre kan jag inte låta bli att hålla mig vaken. Än så länge ursäktar jag mig med att jag aldrig har sett första säsongen så det jag gör nu är ren allmänbildning. Japp, ett svagt argument, jag vet.
Vad är det då som får mig att offra min sömn? Vilken erkänd geekfavorit har mig i sitt våld lite mer än femtio minuter per dygn? Svaret är:
[Neuner med guldmedalj från lördagens (16 februari) masstart.]
Så är världsmästerskapet i skidskytte över för i år och jag sammanfattar hur det har gått för min personliga hjältinna Magdalena Neuner. Vid 21 års ålder har hon redan tre individuella guld från VM. Förra året vann hon damernas sprint samt jaktstart och i år så tog hon guld i masstarten. Att hon två år i rad tagit guld i damernas stafett är inget mysterium, det tyska damlandslaget åker och skjuter som vore de halvgudar.
[Neuner skjuter]
Som sagt, hon är endast 21. Hon flyger fram snabbare än alla andra i spåret och det liggande skyttet funkar stabilt, om än ej perfekt. Den stora svagheten är det stående skyttet, och det är det som har kostat henne medaljer i årets VM, men med tanke på hennes ålder är hon ursäktad. Om hennes skytte utvecklar sig i rätt riktning så kommer Magdalena att bli i stort sett oslagbar, en underbar framtidsvision enligt mig...
Så här placerade Magdalena sig i årets VM: Sprint -17e plats Jaktstart - 6e plats Mixed stafett - 1a plats, övriga lagmedlemmar:Sabrina Buchholz, Andreas Birnbacher, Michael Greis Masstart - 1a plats Stafett - 1a plats, övriga lagmedlemmar: Martina Glagow, Andrea Henkel, Kati Wilhelm
Terminator som tv-serie, kan det vara något? Mitt spontana svar var nej. Efter lite mer funderande så svängde jag i min åsikt och dristade mig till ett försiktigt kanske.Och nu när serien är här så säger jag ett bestämt "Jajamensan, lysande!".
Konceptet för historien är enkelt. Mamma Sarah Connor (spelad av Lena Headey) gör allt för att skydda sonen John (Thomas Dekker), de lever ständigt på flykt undan den/de terminatorer som skickats tillbaka från framtiden för att döda John. Till sin hjälp får de tidigt i serien terminatorn Cameron (Summer Glau) som John själv har skickat tillbaka från framtiden. Just ja, utöver flyendet så kämpar Connors för att förstöra datornätverket Skynet innan det kommer igång på riktigt. Detta för att förhindra den framtida apokalypsen och terminatorernas övertagande av världen.
Puh, exakt så enkel och fånig är grundhandlingen i serien. För rättrogna fans av terminator så bryter serien mot kanon på vissa ställen men för oss som mest vill bli underhållna med bra sci-fi så är det en vinnare.
Jag är i synnerhet imponerad av Summer Glaus insats som terminator Cameron. Redan från min bekantskap med frk Glau som Rain i Firefly visste jag att hon är väldigt bra på att spela karraktärer som inte riktigt stämmer med hur man ska uppföra sig. En visshet som förstärkts ännu mer för varje avsnitt av Terminator: TSCC. Summer Glau är helt lysande som terminator som försöker kommunicera med familjen Connor.
Så se på Terminator:TSCC - den innehåller allt enligt min checklista: onda robotar - check god robot - check tuffa kvinnor med stora vapen som slåss - check halvfåniga datorkonversationer - check
Jag är definitivt inte den första att uppmärksamma att strejken tog slut idag.
Jag säger grattis till WGAs medlemmar, även om avtalet är långt ifrån så bra som de hade önskat. Förhoppningsvis öppnar det dock möjligheten för fortsatta landvinningar om tre år när det är dags för nästa avtal...
Personligen skrattar jag mest fånigt av lycka åt att det här betyder att det kommer fler avsnitt av 30 Rock den här säsongen. Glädje.
Så har den tiden på året infallit då hela landet verkar inträda i en kollektiv psykos - årets nationella melodifestivalcirkus har dragit igång.
Jag vill ju inte vara sämre utan ger er här mitt bidrag till schlagergalenskapen (och ber redan nu om ursäkt för hur löjligt lång den här posten blir). Eftersom jag är en missantrop som tycker att allt var bättre förr(nej, inte allt, jag vet, men det är lättare att vara kategorisk), definitivt anser att publiken inte ska bestämma samt att riktig schlager nästan alltid är bäst på franska så anser jag att man helt bör hoppa över tävlingen numera.
Istället sammanställer jag här sexton av mina personliga favoriter ur den internationella tävlingens historia till er förnöjelse. Så när eurovisionssuget sätter in så har ni allt ni behöver samlat på ett ställe. Låtarna är inte rangordnade utan presenteras kronologiskt. Håll tillgodo och sjung gärna med!
1959 är mitt första nedslag. Här får vi frossa i Nederländernas eminenta bidrag Een Beetje framfört av Teddy Scholten.
Redan året efter finner vi min nästa favorit och tillika det årets vinnare. Tom Pillibi framförd av Jacqueline Boyer för Frankrike.
Poupee De Cire, Poupee De Son tävlade för Luxemburg och vann 1965. France Galls framförande är verkligen helt lysande.
Sandie Shaw med Puppet on a String 1967 (japp, hon tävlade för Storbritannien och hon vann), min familj måste ha hatat den här låten när jag växte upp. Jag spelade den om och om igen...
Sverige finns faktiskt med på min lista i form av sitt bidrag 1968. I all sin underbara töntighet så är Claes-Göran Hederströms Det Börjar Verka Kärlek, Banne Mej det bästa bidraget vi någonsin har tävlat med enligt mig.
Oh, 1971 gav oss en låt som människor som förfestar hemma hos mig tvingas höra på minst en gång. Monacos Severine framför den svängiga visan Un Banc, Un Arbre, Une Rue.
Luxemburg, 1972, Vicky Leandros sjunger Après toi, mums.
1973 och ännu en låt som tävlat för Luxemburg. Den här gången är det Anne-Marie David som sjunger så att nackhåren reser sig, låten heter Tu te reconnaîtras.
L'oiseau et l'enfant är ett sant mästerverk, en visjuvel även utanför eurovisionsramen. Den gav Frankrike segern 1977 och introducerade mig för Marie Myriams röst.
1979...Hallelujah...Gali Atari and Milk & Honey...mums
Telex album gick varmt hemma hos min mamma och mig sommaren 1980, den här låten borde ha vunnit.
1983 ger oss två låtar som jag älskar. Dels vinnaren Corinne Hermès som tävlade för Luxemburg med låten Si la Vie Est Cadeau och dels Isreals bidrag som introducerade mig för Ofra Haza (låten heter Chai).
Belgien gav mig nästa bloss i mitt eurovisionsfyrverkeri i form av Sandra Kim med den livsbejakande låten J'aime la vie (1986).
Shir Habatlanim från 1987 års upplaga av tävlingen är en favorit i kategorin så fånig att den är helt oemotståndlig...
Sist, men inte minst ger jag er 80-talets bästa schlagerballad... Schweiz, Celine Dion och Ne Partez Pas Sans Moi.
Nu har det hänt igen... TV4 har köpt en en riktigt bra komediserie men dödar den automatiskt genom att ge den en skum sändningstid och kanal.
Serien ifråga är den eminenta 30 Rock. Den hade premiär i USA i oktober 2006 och är skapad av min humorhusgudinna Tina Fey! Hennes humor vann mitt hjärta under hennes tid på Saturday Night Live (SNL) och nu när hon har en egen show har hon inte gjort mig besviken.
30 Rock handlar om redaktionen på ett humorprogram av SNL karraktär, Tina Fey spelar programchefen Liz Lemon. Jane Krakowski, här i Sverige mest känd från sin roll som sekreterare i Ally McBeal, är lysande som divan Jenna Maroney och Tracey Morgan briljerar som den nya divan Tracey Jordan. Castingen är genomgående väl genomförd och samspelet i ensemblen skapar stor humor.
Humortypen då, hur beskriver jag den? Snabb, intelligent, östkust, inga kor är heliga är bergrepp jag omedelbart tänker på.
Så ta chansen och se 30 Rock trots att den visas fredagar klockan 21.00 på tv4 Plus. Det är värt att vara hemma den tiden för att skratta, jag lovar. Jag pushar faktiskt inte serien för att jag tycker Tina Fey är snygg - nej, jag pushar den för att den är oerhört rolig. Definitivt en av de tre roligaste amerikanska komedierna det här decenniet!
Den här serien faller säkert inte alla på läppen, men den har vunnit mitt hjärta.
Jennifer Saunders, en av mina humorhusgudinnor, har skrivit den här serien tillsammans med Tanya Byron. Det hela handlar om pratshowvärdinnan (tänk Rikki Lake, Jerry Springer etc) Vivienne och produktionen av hennes program. Serien bubblar av en lågmäld och kolsvart humor. Jennifer själv excellerar i rollen som Vivienne, en roll som kräver iskyla, avsaknad av känslor samt en oerhört stel överläpp...
Allt det är tack och lov saker som Jennifer Saunders är bra på att förmedla.
Seriens stora överraskning för mig är Miranda Richardsons närvaro som komedienn - jag hade helt glömt den sidan av hennes skådespelarregister. Hon är helt lysande i rollen som den missbrukande, förvirrande, omogna producenten Helena de Wend.
Så springer du på någon som har serien i sina samlingar och om du gillar knastertorr, nattsvart humor - se Vivienne Vyle.
Men Tanten, du gillar väl inte den rugby som spelas på det norra halvklotet? Är inte du fanatisk anhängare av ett lag från södra afrika? Detta är exempel på frågor den vakne läsaren ställer när de ser rubriken på det här inlägget - och visst är det så. Men som varje svensk rugbyälskare vet så handlar vad man tittar på väldigt mycket om vad man har möjlighet att se...
Så, årets upplaga av Six Nations* drog igång förra helgen. Jag hade nöjet att få se samtliga tre matcher och insåg snabbt att även om det är fel lag, fel typ av spel och fel halvklot så var det riktigt underhållande ändå. Det var ganska mycket grisig rugby (jag hittar inget bättre ord) med tappade bollar, missade passningar, dåliga scrummar (hur översätter man?) men på samma gång var det mycket vilja, mycket stolthet och mycket kamp.
Wales lyckades charma mig så jag har bestämt mig för att hejka lite extra på dem. Det är något visst med ett lag där hela främre raden (hela scrumen faktiskt) ser ut som om de just har klivit ut ur grottan... Det här ska inte tolkas som att jag menar att de ser efterblivna ut! Snarare ser de brutala ut - en egenskap jag håller högt i rugbysammanhang. Att Wales dessutom vann mot England på Twickenham för första gången på tjugo år förra helgen är en stor bonus. Gårdagens match mot Skottland var även det en härlig uppvisning i bra grisrugby, mums.
Jag ser fram emot Wales fortsatta äventyr och hoppas att de fortsätter sin vinstsvit.
* Six Nations är en turnering som hålls årligen. Länderna som tävlar mot varandra är England, Skottland, Wales, Irland, Frankrike samt Italien. Varje lag spelar mot varandra en gång och det lag som vunnit fölest matcher, alternativt har bäst poängstatistik, vinner.
Ett nytt avsnitt dyker upp varje måndag - lätt kramp i magen är den enda bieffekt jag hittills har uppmärksammat. I synnerhet vill jag slå ett slag för deras briljanta korsord, samt insändarbreven. Lyssna och njut.
Du har hört dem i reklamen för den däringa nya lilla datorn från Apple. Men nöj dig inte med det lilla utan hoppa raskt till hennes/deras myspacesida och lyssna på fler härliga spår. Själv har jag fallit hårt för spåret Paris trots att jag inte förstår tillräckligt av texten.
Det här albummet har visserligen funnits på marknaden sedan den sista december 2005 men först nu har jag haft råd att införskaffa det. Föga överraskande är jag så betuttad i den odöda, söta lilla flickan att jag måste skriva om henne även här.
Cooties är det tredje albummet om Lenore, det samlar nummer 9 -12 av serietidningen. Till skillnad från de två tidigare albummen så berättas här en enda, sammanhängande historia. Givetvis innehåller serien även några kortare berättelser samt fina taueringsidéer från herr Roman Dirge själv. Huvudberättelsen handlar om hur Lenore har rymt från helvetet och hur mörkrets furste därmed tvingas handla för att återföra henne...ett spännande äventyr med många oväntade händelser tar så sin början. I vanlig ordning är det underbart gulligt tecknat i all sin morbiditet, vi återser en mängd favoritkarräktärer såväl som möter nya. Lenore är lika smart (hmph) om alltid och min älskade vampyr Ragamuffin är i högform.
För att köpa albummet kan du med fördel surfa hit.
Så är sci-fi torkan över. Den sextonde januari började andra säsongen av Torchwood (japp, det är en spin-off på Doctor Who (2005), ja första säsongen har visats på TV 4 Plus) och såhär långt är jag väldigt nöjd.
Visst ligger serien hela tiden på gränsen till att trilla över i ren camp - men det har ju aldrig varit negativt i min värld. Nej, jag är nöjd med att få möta mina fem rymdvarelsebekämpande hjältar vecka efter vecka medans de ger sig i kast med monster från olika dimensioner.
Ett annat kärt återseende i januari var andra säsongen av serien Primeval. Anomalier som djur från andra tider kan ta sig igenom, ett gäng med tuffa paleontologer (!?) som undersöker och fångar djuren, hemlighetsmakeri inför allmänheten - det här är riktigt bra. Vem vill inte se en tv serie där en av huvudpersonerna har en dinosaurie som husdjur (en liten dinosaurie, annars får den ju inte plats i lägenheten)? Fyra avsnitt av säsongen har redan visats och tre återstår...
