Var är liberalerna vid demonstrationerna mot nazism och fascism? När bestämde vi oss för att stanna vid debatter men lämna över de synliga manifestationerna till vänstern? När blev vi så tafatta i vårt sökande efter en balanserad medelpunkt för våra åsikter att vi till synes är precis så där handlingsförlamade som nidbilden av en liberal ofta är? Jag efterfrågar inte med nödvändighet en radikal liberalism såsom den var vid 1800-talets mitt. Jag förstår att år av att vara en etablerad ideologi med reell makt har slipat bort mycket av den radikalism som en gång fanns. Men jag vägrar tro att allt vi duger till är en munnens bekännelse av alla likas värde vi måste även handla.
En mängd tankar på det här temat har snurrat i mitt huvud de senaste veckorna. Jag är inte medlem av något politiskt parti men jag har allt sedan jag fick rösta för första gången 1994 lagt min röst på något av de borgerliga partierna, för det mesta på folkpartiet. Enligt min världsbild så sammanfaller en socialliberal politik bäst med det samhälle jag vill leva i. I den här världsbilden ingår för mig en grundmurad tro på vikten av yttrandefrihet, åsiktsfrihet, tryckfrihet, allmän rösträtt, allmän fri skola, representativ demokrati och ett rättssäkert juridiskt system. Jag tror även grundmurat på alla människors lika värde och att det i det ingår att vi kan röra oss fritt i vår omgivning utan att utsättas för våld.
Efter nazistattacken natten mellan den 8e och 9e mars i Malmö så tänkte jag lite naivt att det här måste väl ändå vara en brytpunkt när alla partier gemensamt sätter ner foten. Det här borde väl vara ett bra tillfälle att tillsammans säga: Stopp! Det räcker nu. Vi vill inte ha erat våld i vårt samhälle. Vi tycker inte att era åsikter är förenliga med den demokratiska värld vi eftersträvar. Istället så kom debatten ännu en gång att handla om att bägge sidor använder våld. Att våldet från nazisterna och antifascisterna är lika illa och att de senares närvaro i manifestationer mot nazismen gör att en inte kan ansluta sig.
Jag kan ärligt säga att den senare åsikten är en jag själv har omhuldat under många år. Jag har avstått från att gå på demonstrationer och manifestationer just för att jag vetat att det finns grupperingar där som använder sig av våld ibland. Jag har även avstått från att gå på manifestationer där det visserligen bara varit organisationer som förespråkar ickevåld som arrangerat men mängden röda fanor och socialistiska slagord har fått mig att känna mig som att jag inte är välkommen. Den här gången kom jag dock fram till en helt annan slutsats. Efter nazistattacken för i Malmö så skrek hela mitt inre: Stopp! Nu är det dags för oss liberaler att inte bara prata om lika värde, det är dags att synas på gator och torg. Det är dags att tåga med en banderoll som säger liberaler mot nazism och fascism.
Så jag tog beslutet att ansluta mig till den stora manifestationen i Malmö i söndags oavsett vilka block som fanns där. Jag ångrar mig inte en sekund. Visst, det var en märklig känsla att helt plötsligt nästan gå med AFA men det var ändå OK. Vi var så många, det blev så uppblandat, vänsteraktivister sida vid sida med en barnfamilj, en pensionär eller någon som såg ut att jobba på bank. Vi är så många som vill säga stopp.
Det jag efterlyser är dock en tydlig, mer officiell borgerlig närvaro vid sådana här manifestationer. Ta steget, gå sida vid sida med yttersta vänstern och gör det här till något som angår oss alla. Jag önskar att det bland alla röda, svarta och regnbågsbanderoller även hade funnits liberaler mot nazism, moderater mot fascism, centerpartister för allas lika värde. För lika mycket som den nyanserade debatten behövs så behövs den synliga manifestationen och det är dags för oss borgerliga att vara synliga i kampen mot nazism och fascism!
