Tanten kulturkonsumerar #3

Bathory av Juraj Jakubisko

Jag är just nu förälskad i den här filmen så jag lär vara ganska onyanserad i min hyllning. Det här är La Reine Margot för vår tid, fast helt annorlunda.

Bathory är 2 timmar och 18 minuter av magisk epik. Landskapet, slotten, kläderna, fältslagen - allt blir/är magiskt. Berättelsen om en kvinnas, Erzsébet Báthorys kamp för att hålla ihop sin familj och sitt land är en historia som man sugs in i. Den innehåller allt man vill av epik. Kamp om makt, religiösa konflikter, krig, imperier som föds, olycklig kärlek, ondskefulla rykten, häxor (nåja, men det låter bra) och fantastiska kläder.

Jag har inga klagomål på den här filmen, den var perfekt. Får du chansen att se den, ta den!

Tanten kulturkonsumerar #2

Filmen The Man from London av Béla Tarr

Pretentiös, bajsnödig, artsy fartsy dynga.

En visuell resa där vi får följa vår tämligen miserabla huvudperson när hans liv tar en oväntad vändning. Berättad med omsorg om de små detaljerna, där man låter saker ta sin tid, där man inte är rädd för ett lugnt tempo.

Jag vet inte vilken av de ovanstående meningarna jag skulle välja för att beskriva filmen. Jag känner dock många som utan att tvekan skulle välja den förstnämnda.

Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker. Jag uppskattar att det får ta tid. Jag älskar att det är en svartvit film. Scenografi och ljus är väl utförda och bygger miljö och sinnesstämning på ett underbart vis. Jag är medveten om att jag är skadad av hur snabbt saker händer i film och TV numera, jag vet också att jag fortfarande uppskattar ett lugnt tempo (tänk t ex Barry Lyndon), men den här filmen var lite väl långsam ibland. Att se färg torka skulle kunna vara en lika snabb upplevelse...

Jag är trots allt glad att jag såg filmen, det är en upplevelse jag kommer bära med mig ett bra tag. Kanske mest för att bilderna har etsat sig in på näthinnan. Att den var baserad på en bok av Georges Simenon hade jag dock aldrig trott på om jag inte sett det i eftertexten med egna ögon.

Bonus: Den person på en av raderna bakom mig i salongen som somnade och snarkade ljudligt! Jag är mycket förundrad över att ingen väckte den sovande samtidigt som snarkandet skapade en munter stämning bland oss andra i publiken. Det hände något i de långsamma stillbilderna.

Tanten kulturkonsumerar #I

Så har den börjat, årets upplaga av Fantastisk filmfestival.
I år har jag äntligen tagit mig i kragen, eller snarare, tagit mig ur mysbyxorna och införskaffat biljetter till evenemanget. Så varför inte dela mina intryck med er, mina kära och tappra läsare?

Nightwatching av Peter Greenaway

Filmen i sig var nästan precis det jag förväntade mig: underbar minimalistisk musik; cinematografi från himlen; ljussättning som ger mig kramp i magen av välbehag; ett överflöd av dekor; utnyttjande av hela filmduken; uppbyggd på tablåer. Mumma, enligt mig. Lite som att bläddra i en bok med Rembrandts målningar fast med ljud till.

Redan i den förstå tablån blev det omöjligt för mig att inte dra paralleller till Derek Jarmans Caravaggio - en film jag älskar. Tonen är densamma, konceptet med att faktiskt berätta en film med hjälp av tablåer snarare än med handling som en berättelse. Båda filmerna lyckas dessutom ta tillvara bildspråken från den konstnär som de berättar om.

För mig blir det dock tydligt att Greenaway helt borde ha undvikit att ha en handling i en mer traditionell bemärkelse. Visst, det gör Nightwatching aningen mer tillgänglig, åtminstone på ytan. Handlingen kommer lite i vägen för vad tablåerna säger. Man ser inte handlingen pga dialogen så att säga.

På det hela var filmen en angenäm upplevelse, klart sevärd, en audiovisuell bekantskap värd att göra.

Bonusen var den frågestund med regissören som följde. Jag är helt förälskad i hans totala arrogans, hans förolämpande av publiken samt hans egen övertygelse om hur rätt hans synsätt är (jag håller givetvis inte med honom om hans analys även om den har poänger). Men frågestunden i sig blev något av en absurdistisk scen där ingen egentligen hörde vad de andra sade. En scen där människor blev förnärmade, talade om en sak fast samtalet egentligen handlade om något annat. Samt att alla var förbaskat artiga mot Mr Greenaway eftersom de beundrar hans arbete. Lysande!

[Jag själv var givetvis tyst och iaktog det hela med min vanliga arroganta attityd gentemot mina medmänniskor.]

Två små exempel på varför jag inte skriver poesi.

den aningen debila vaktmästaren
förvandlades i ett slag
fann sig istället inneha rollen som den väldigt labila människan

-------------------------------------------------

skavsår med okänt ursprung
förlamar tanken
blockerar andningen
all energi försvinner genom hälen
- kan Tetis ge mig råd?