Filmen The Man from London av Béla Tarr
Pretentiös, bajsnödig, artsy fartsy dynga.
En visuell resa där vi får följa vår tämligen miserabla huvudperson när hans liv tar en oväntad vändning. Berättad med omsorg om de små detaljerna, där man låter saker ta sin tid, där man inte är rädd för ett lugnt tempo.
Jag vet inte vilken av de ovanstående meningarna jag skulle välja för att beskriva filmen. Jag känner dock många som utan att tvekan skulle välja den förstnämnda.
Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker. Jag uppskattar att det får ta tid. Jag älskar att det är en svartvit film. Scenografi och ljus är väl utförda och bygger miljö och sinnesstämning på ett underbart vis. Jag är medveten om att jag är skadad av hur snabbt saker händer i film och TV numera, jag vet också att jag fortfarande uppskattar ett lugnt tempo (tänk t ex Barry Lyndon), men den här filmen var lite väl långsam ibland. Att se färg torka skulle kunna vara en lika snabb upplevelse...
Jag är trots allt glad att jag såg filmen, det är en upplevelse jag kommer bära med mig ett bra tag. Kanske mest för att bilderna har etsat sig in på näthinnan. Att den var baserad på en bok av Georges Simenon hade jag dock aldrig trott på om jag inte sett det i eftertexten med egna ögon.
Bonus: Den person på en av raderna bakom mig i salongen som somnade och snarkade ljudligt! Jag är mycket förundrad över att ingen väckte den sovande samtidigt som snarkandet skapade en munter stämning bland oss andra i publiken. Det hände något i de långsamma stillbilderna.
Pretentiös, bajsnödig, artsy fartsy dynga.
En visuell resa där vi får följa vår tämligen miserabla huvudperson när hans liv tar en oväntad vändning. Berättad med omsorg om de små detaljerna, där man låter saker ta sin tid, där man inte är rädd för ett lugnt tempo.
Jag vet inte vilken av de ovanstående meningarna jag skulle välja för att beskriva filmen. Jag känner dock många som utan att tvekan skulle välja den förstnämnda.
Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker. Jag uppskattar att det får ta tid. Jag älskar att det är en svartvit film. Scenografi och ljus är väl utförda och bygger miljö och sinnesstämning på ett underbart vis. Jag är medveten om att jag är skadad av hur snabbt saker händer i film och TV numera, jag vet också att jag fortfarande uppskattar ett lugnt tempo (tänk t ex Barry Lyndon), men den här filmen var lite väl långsam ibland. Att se färg torka skulle kunna vara en lika snabb upplevelse...
Jag är trots allt glad att jag såg filmen, det är en upplevelse jag kommer bära med mig ett bra tag. Kanske mest för att bilderna har etsat sig in på näthinnan. Att den var baserad på en bok av Georges Simenon hade jag dock aldrig trott på om jag inte sett det i eftertexten med egna ögon.
Bonus: Den person på en av raderna bakom mig i salongen som somnade och snarkade ljudligt! Jag är mycket förundrad över att ingen väckte den sovande samtidigt som snarkandet skapade en munter stämning bland oss andra i publiken. Det hände något i de långsamma stillbilderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar