Var är liberalerna vid demonstrationerna mot nazism och fascism? När bestämde vi oss för att stanna vid debatter men lämna över de synliga manifestationerna till vänstern? När blev vi så tafatta i vårt sökande efter en balanserad medelpunkt för våra åsikter att vi till synes är precis så där handlingsförlamade som nidbilden av en liberal ofta är? Jag efterfrågar inte med nödvändighet en radikal liberalism såsom den var vid 1800-talets mitt. Jag förstår att år av att vara en etablerad ideologi med reell makt har slipat bort mycket av den radikalism som en gång fanns. Men jag vägrar tro att allt vi duger till är en munnens bekännelse av alla likas värde vi måste även handla.
En mängd tankar på det här temat har snurrat i mitt huvud de senaste veckorna. Jag är inte medlem av något politiskt parti men jag har allt sedan jag fick rösta för första gången 1994 lagt min röst på något av de borgerliga partierna, för det mesta på folkpartiet. Enligt min världsbild så sammanfaller en socialliberal politik bäst med det samhälle jag vill leva i. I den här världsbilden ingår för mig en grundmurad tro på vikten av yttrandefrihet, åsiktsfrihet, tryckfrihet, allmän rösträtt, allmän fri skola, representativ demokrati och ett rättssäkert juridiskt system. Jag tror även grundmurat på alla människors lika värde och att det i det ingår att vi kan röra oss fritt i vår omgivning utan att utsättas för våld.
Efter nazistattacken natten mellan den 8e och 9e mars i Malmö så tänkte jag lite naivt att det här måste väl ändå vara en brytpunkt när alla partier gemensamt sätter ner foten. Det här borde väl vara ett bra tillfälle att tillsammans säga: Stopp! Det räcker nu. Vi vill inte ha erat våld i vårt samhälle. Vi tycker inte att era åsikter är förenliga med den demokratiska värld vi eftersträvar. Istället så kom debatten ännu en gång att handla om att bägge sidor använder våld. Att våldet från nazisterna och antifascisterna är lika illa och att de senares närvaro i manifestationer mot nazismen gör att en inte kan ansluta sig.
Jag kan ärligt säga att den senare åsikten är en jag själv har omhuldat under många år. Jag har avstått från att gå på demonstrationer och manifestationer just för att jag vetat att det finns grupperingar där som använder sig av våld ibland. Jag har även avstått från att gå på manifestationer där det visserligen bara varit organisationer som förespråkar ickevåld som arrangerat men mängden röda fanor och socialistiska slagord har fått mig att känna mig som att jag inte är välkommen. Den här gången kom jag dock fram till en helt annan slutsats. Efter nazistattacken för i Malmö så skrek hela mitt inre: Stopp! Nu är det dags för oss liberaler att inte bara prata om lika värde, det är dags att synas på gator och torg. Det är dags att tåga med en banderoll som säger liberaler mot nazism och fascism.
Så jag tog beslutet att ansluta mig till den stora manifestationen i Malmö i söndags oavsett vilka block som fanns där. Jag ångrar mig inte en sekund. Visst, det var en märklig känsla att helt plötsligt nästan gå med AFA men det var ändå OK. Vi var så många, det blev så uppblandat, vänsteraktivister sida vid sida med en barnfamilj, en pensionär eller någon som såg ut att jobba på bank. Vi är så många som vill säga stopp.
Det jag efterlyser är dock en tydlig, mer officiell borgerlig närvaro vid sådana här manifestationer. Ta steget, gå sida vid sida med yttersta vänstern och gör det här till något som angår oss alla. Jag önskar att det bland alla röda, svarta och regnbågsbanderoller även hade funnits liberaler mot nazism, moderater mot fascism, centerpartister för allas lika värde. För lika mycket som den nyanserade debatten behövs så behövs den synliga manifestationen och det är dags för oss borgerliga att vara synliga i kampen mot nazism och fascism!
2014/03/19
2008/09/29
Tanten kulturkonsumerar #3
Bathory av Juraj Jakubisko
Jag är just nu förälskad i den här filmen så jag lär vara ganska onyanserad i min hyllning. Det här är La Reine Margot för vår tid, fast helt annorlunda.
Bathory är 2 timmar och 18 minuter av magisk epik. Landskapet, slotten, kläderna, fältslagen - allt blir/är magiskt. Berättelsen om en kvinnas, Erzsébet Báthorys kamp för att hålla ihop sin familj och sitt land är en historia som man sugs in i. Den innehåller allt man vill av epik. Kamp om makt, religiösa konflikter, krig, imperier som föds, olycklig kärlek, ondskefulla rykten, häxor (nåja, men det låter bra) och fantastiska kläder.
Jag har inga klagomål på den här filmen, den var perfekt. Får du chansen att se den, ta den!
Jag är just nu förälskad i den här filmen så jag lär vara ganska onyanserad i min hyllning. Det här är La Reine Margot för vår tid, fast helt annorlunda.
Bathory är 2 timmar och 18 minuter av magisk epik. Landskapet, slotten, kläderna, fältslagen - allt blir/är magiskt. Berättelsen om en kvinnas, Erzsébet Báthorys kamp för att hålla ihop sin familj och sitt land är en historia som man sugs in i. Den innehåller allt man vill av epik. Kamp om makt, religiösa konflikter, krig, imperier som föds, olycklig kärlek, ondskefulla rykten, häxor (nåja, men det låter bra) och fantastiska kläder.
Jag har inga klagomål på den här filmen, den var perfekt. Får du chansen att se den, ta den!
Tanten kulturkonsumerar #2
Filmen The Man from London av Béla Tarr
Pretentiös, bajsnödig, artsy fartsy dynga.
En visuell resa där vi får följa vår tämligen miserabla huvudperson när hans liv tar en oväntad vändning. Berättad med omsorg om de små detaljerna, där man låter saker ta sin tid, där man inte är rädd för ett lugnt tempo.
Jag vet inte vilken av de ovanstående meningarna jag skulle välja för att beskriva filmen. Jag känner dock många som utan att tvekan skulle välja den förstnämnda.
Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker. Jag uppskattar att det får ta tid. Jag älskar att det är en svartvit film. Scenografi och ljus är väl utförda och bygger miljö och sinnesstämning på ett underbart vis. Jag är medveten om att jag är skadad av hur snabbt saker händer i film och TV numera, jag vet också att jag fortfarande uppskattar ett lugnt tempo (tänk t ex Barry Lyndon), men den här filmen var lite väl långsam ibland. Att se färg torka skulle kunna vara en lika snabb upplevelse...
Jag är trots allt glad att jag såg filmen, det är en upplevelse jag kommer bära med mig ett bra tag. Kanske mest för att bilderna har etsat sig in på näthinnan. Att den var baserad på en bok av Georges Simenon hade jag dock aldrig trott på om jag inte sett det i eftertexten med egna ögon.
Bonus: Den person på en av raderna bakom mig i salongen som somnade och snarkade ljudligt! Jag är mycket förundrad över att ingen väckte den sovande samtidigt som snarkandet skapade en munter stämning bland oss andra i publiken. Det hände något i de långsamma stillbilderna.
Pretentiös, bajsnödig, artsy fartsy dynga.
En visuell resa där vi får följa vår tämligen miserabla huvudperson när hans liv tar en oväntad vändning. Berättad med omsorg om de små detaljerna, där man låter saker ta sin tid, där man inte är rädd för ett lugnt tempo.
Jag vet inte vilken av de ovanstående meningarna jag skulle välja för att beskriva filmen. Jag känner dock många som utan att tvekan skulle välja den förstnämnda.
Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker. Jag uppskattar att det får ta tid. Jag älskar att det är en svartvit film. Scenografi och ljus är väl utförda och bygger miljö och sinnesstämning på ett underbart vis. Jag är medveten om att jag är skadad av hur snabbt saker händer i film och TV numera, jag vet också att jag fortfarande uppskattar ett lugnt tempo (tänk t ex Barry Lyndon), men den här filmen var lite väl långsam ibland. Att se färg torka skulle kunna vara en lika snabb upplevelse...
Jag är trots allt glad att jag såg filmen, det är en upplevelse jag kommer bära med mig ett bra tag. Kanske mest för att bilderna har etsat sig in på näthinnan. Att den var baserad på en bok av Georges Simenon hade jag dock aldrig trott på om jag inte sett det i eftertexten med egna ögon.
Bonus: Den person på en av raderna bakom mig i salongen som somnade och snarkade ljudligt! Jag är mycket förundrad över att ingen väckte den sovande samtidigt som snarkandet skapade en munter stämning bland oss andra i publiken. Det hände något i de långsamma stillbilderna.
2008/09/20
Tanten kulturkonsumerar #I
Så har den börjat, årets upplaga av Fantastisk filmfestival.
I år har jag äntligen tagit mig i kragen, eller snarare, tagit mig ur mysbyxorna och införskaffat biljetter till evenemanget. Så varför inte dela mina intryck med er, mina kära och tappra läsare?
Nightwatching av Peter Greenaway
Filmen i sig var nästan precis det jag förväntade mig: underbar minimalistisk musik; cinematografi från himlen; ljussättning som ger mig kramp i magen av välbehag; ett överflöd av dekor; utnyttjande av hela filmduken; uppbyggd på tablåer. Mumma, enligt mig. Lite som att bläddra i en bok med Rembrandts målningar fast med ljud till.
Redan i den förstå tablån blev det omöjligt för mig att inte dra paralleller till Derek Jarmans Caravaggio - en film jag älskar. Tonen är densamma, konceptet med att faktiskt berätta en film med hjälp av tablåer snarare än med handling som en berättelse. Båda filmerna lyckas dessutom ta tillvara bildspråken från den konstnär som de berättar om.
För mig blir det dock tydligt att Greenaway helt borde ha undvikit att ha en handling i en mer traditionell bemärkelse. Visst, det gör Nightwatching aningen mer tillgänglig, åtminstone på ytan. Handlingen kommer lite i vägen för vad tablåerna säger. Man ser inte handlingen pga dialogen så att säga.
På det hela var filmen en angenäm upplevelse, klart sevärd, en audiovisuell bekantskap värd att göra.
Bonusen var den frågestund med regissören som följde. Jag är helt förälskad i hans totala arrogans, hans förolämpande av publiken samt hans egen övertygelse om hur rätt hans synsätt är (jag håller givetvis inte med honom om hans analys även om den har poänger). Men frågestunden i sig blev något av en absurdistisk scen där ingen egentligen hörde vad de andra sade. En scen där människor blev förnärmade, talade om en sak fast samtalet egentligen handlade om något annat. Samt att alla var förbaskat artiga mot Mr Greenaway eftersom de beundrar hans arbete. Lysande!
[Jag själv var givetvis tyst och iaktog det hela med min vanliga arroganta attityd gentemot mina medmänniskor.]
I år har jag äntligen tagit mig i kragen, eller snarare, tagit mig ur mysbyxorna och införskaffat biljetter till evenemanget. Så varför inte dela mina intryck med er, mina kära och tappra läsare?
Nightwatching av Peter Greenaway
Filmen i sig var nästan precis det jag förväntade mig: underbar minimalistisk musik; cinematografi från himlen; ljussättning som ger mig kramp i magen av välbehag; ett överflöd av dekor; utnyttjande av hela filmduken; uppbyggd på tablåer. Mumma, enligt mig. Lite som att bläddra i en bok med Rembrandts målningar fast med ljud till.
Redan i den förstå tablån blev det omöjligt för mig att inte dra paralleller till Derek Jarmans Caravaggio - en film jag älskar. Tonen är densamma, konceptet med att faktiskt berätta en film med hjälp av tablåer snarare än med handling som en berättelse. Båda filmerna lyckas dessutom ta tillvara bildspråken från den konstnär som de berättar om.
För mig blir det dock tydligt att Greenaway helt borde ha undvikit att ha en handling i en mer traditionell bemärkelse. Visst, det gör Nightwatching aningen mer tillgänglig, åtminstone på ytan. Handlingen kommer lite i vägen för vad tablåerna säger. Man ser inte handlingen pga dialogen så att säga.
På det hela var filmen en angenäm upplevelse, klart sevärd, en audiovisuell bekantskap värd att göra.
Bonusen var den frågestund med regissören som följde. Jag är helt förälskad i hans totala arrogans, hans förolämpande av publiken samt hans egen övertygelse om hur rätt hans synsätt är (jag håller givetvis inte med honom om hans analys även om den har poänger). Men frågestunden i sig blev något av en absurdistisk scen där ingen egentligen hörde vad de andra sade. En scen där människor blev förnärmade, talade om en sak fast samtalet egentligen handlade om något annat. Samt att alla var förbaskat artiga mot Mr Greenaway eftersom de beundrar hans arbete. Lysande!
[Jag själv var givetvis tyst och iaktog det hela med min vanliga arroganta attityd gentemot mina medmänniskor.]
Två små exempel på varför jag inte skriver poesi.
den aningen debila vaktmästaren
förvandlades i ett slag
fann sig istället inneha rollen som den väldigt labila människan
-------------------------------------------------
skavsår med okänt ursprung
förlamar tanken
blockerar andningen
all energi försvinner genom hälen
- kan Tetis ge mig råd?
förvandlades i ett slag
fann sig istället inneha rollen som den väldigt labila människan
-------------------------------------------------
skavsår med okänt ursprung
förlamar tanken
blockerar andningen
all energi försvinner genom hälen
- kan Tetis ge mig råd?
2008/07/17
Fåniga saker jag hittar på nätet och inte kan låta bli att göra.
Se här en käck lista på hundra böcker som någon har sammanställt. Japp, den är på engelska och är gjord i USA så vänta er inte Strindberg, Lindgren eller något i den stilen. Men ganska kul är det allt att se hur många av dem man själv har läst.
1) Look at the list and bold those we have read.
2) Italicize those we intend to read.
3) Underline the books we LOVE (I’ve used an asterisk)
4) Reprint this list in our own blogs
1 Pride and Prejudice - Jane Austen
2 The Lord of the Rings - JRR Tolkien
3 Jane Eyre - Charlotte Bronte
4 Harry Potter series - JK Rowling (work in progress)
5 To Kill a Mockingbird - Harper Lee
6 The Bible
7 Wuthering Heights - Emily Bronte
8 Nineteen Eighty Four - George Orwell
9 His Dark Materials - Philip Pullman
10 Great Expectations - Charles Dickens
11 Little Women - Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy
13 Catch 22 - Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare (a work in progress, I’ve got the historical plays left)
15 Rebecca - Daphne Du Maurier
16 The Hobbit - JRR Tolkien
17 Birdsong - Sebastian Faulks
18 Catcher in the Rye - JD Salinger
19 The Time Traveler’s Wife - Audrey Niffenegger
20 Middlemarch - George Eliot
21 Gone With The Wind - Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby - F Scott Fitzgerald
23 Bleak House - Charles Dickens
24 War and Peace - Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams
26 Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath - John Steinbeck
29 Alice in Wonderland - Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
31 Anna Karenina - Leo Tolstoy
32 David Copperfield - Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia - CS Lewis
34 Emma - Jane Austen
35 Persuasion - Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe - CS Lewis
37 The Kite Runner - Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
40 Winnie the Pooh - AA Milne
41 Animal Farm - George Orwell
42 The Da Vinci Code - Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney - John Irving
45 The Woman in White - Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables - LM Montgomery
47 Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
49 Lord of the Flies - William Golding
50 Atonement - Ian McEwan
51 Life of Pi - Yann Martel
52 Dune - Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility - Jane Austen
55 A Suitable Boy - Vikram Seth
56 The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
58 Brave New World - Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez
61 Of Mice and Men - John Steinbeck
62 Lolita - Vladimir Nabokov
63 The Secret History - Donna Tartt
64 The Lovely Bones - Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas
66 On The Road - Jack Kerouac
67 Jude the Obscure - Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding
69 Midnight’s Children - Salman Rushdie
70 Moby Dick - Herman Melville
71 Oliver Twist - Charles Dickens
72 Dracula - Bram Stoker
73 The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett
74 Notes From A Small Island - Bill Bryson
75 Ulysses - James Joyce
76 The Bell Jar - Sylvia Plath
77 Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78 Germinal - Emile Zola
79 Vanity Fair - William Makepeace Thackeray (but I didn’t finnish it)
80 Possession - AS Byatt
81 A Christmas Carol - Charles Dickens
82 Cloud Atlas - David Mitchell
83 The Color Purple - Alice Walker
84 The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro
85 Madame Bovary - Gustave Flaubert
86 A Fine Balance - Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web - EB White
88 The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection - Enid Blyton
91 Heart of Darkness - Joseph Conrad
92 The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery
93 The Wasp Factory - Iain Banks
94 Watership Down - Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice - Nevil Shute
97 The Three Musketeers - Alexandre Dumas*
98 Hamlet - William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
100 Les Miserables - Victor Hugo
2008/03/02
En recension
Jag har precis sett filmen Imagination (följ länken för ett referat av handlingen), en omtumlande filmupplevelse som definitivt inte lämnar åskådaren oberörd men var filmen bra?
Svaret blir blandat. Rent visuellt är det ett mästerverk. Drömsekvenserna, stop-motion animationerna, färgerna - allt drar in åskådarna i en fantastisk surrealistisk resa. Musiken i de här partierna är dessutom välskriven och hjälper till att bygga upp känslan av fascination och obehag på ett effektivt men inte övertydligt vis.
Problemet med filmen är den talade dialogen. Jag har full förståelse för att det här är en independentfilm med begränsad budget, men det betyder inte att det är ok för skådespelarna att spela över och/eller vara distanserade från de repliker de ska säga. Ett annat problem är att ganska många av replikerna blir övertydliga samt för pretentiösa för sitt eget bästa. I de fall när tidigare användna repliker mer eller mindre flyter ihop till ljudkollage fungerar det utmärkt.
Den här filmen hade kunnat vara ett mästerverk i sin helhet om skaparna hade litat på den visuella förmedlingen. Givetvis är ett visst mått av dialog nödvändig men det mesta som sägs i ord skulle framkomma minst lika bra i bilder.
Så vad blir mitt slutomdöme? Se filmen om du tycker om visuella experiment, surrealism, filmer som lämnar dig med en lätt klump i magen. Om du själv pysslar med bildexperimenterande och animation så är den ett måste. Om du däremot är allergisk mot övertydlig dialog och filmer som blir lite för pretentiösa så undvik den. Personligen är jag glad att jag såg den och har ungefär samma kluvna känsla som jag hade när jag hade sett Julien Donkey-Boy.
Svaret blir blandat. Rent visuellt är det ett mästerverk. Drömsekvenserna, stop-motion animationerna, färgerna - allt drar in åskådarna i en fantastisk surrealistisk resa. Musiken i de här partierna är dessutom välskriven och hjälper till att bygga upp känslan av fascination och obehag på ett effektivt men inte övertydligt vis.
Problemet med filmen är den talade dialogen. Jag har full förståelse för att det här är en independentfilm med begränsad budget, men det betyder inte att det är ok för skådespelarna att spela över och/eller vara distanserade från de repliker de ska säga. Ett annat problem är att ganska många av replikerna blir övertydliga samt för pretentiösa för sitt eget bästa. I de fall när tidigare användna repliker mer eller mindre flyter ihop till ljudkollage fungerar det utmärkt.
Den här filmen hade kunnat vara ett mästerverk i sin helhet om skaparna hade litat på den visuella förmedlingen. Givetvis är ett visst mått av dialog nödvändig men det mesta som sägs i ord skulle framkomma minst lika bra i bilder.
Så vad blir mitt slutomdöme? Se filmen om du tycker om visuella experiment, surrealism, filmer som lämnar dig med en lätt klump i magen. Om du själv pysslar med bildexperimenterande och animation så är den ett måste. Om du däremot är allergisk mot övertydlig dialog och filmer som blir lite för pretentiösa så undvik den. Personligen är jag glad att jag såg den och har ungefär samma kluvna känsla som jag hade när jag hade sett Julien Donkey-Boy.
Musik som får mig att gråta #3
Ofra Haza i ett liveklipp från minneskonserten i Tel Aviv efter mordet på Yitzhak Rabin.
Översättning av texten:
(översättningen hämtad här)
Översättning av texten:
| ALONG THE SEASHORE |
Tell me how to stop the tears Along the length of the sea There are no waves; there is a world Broken into fragments on the pier
Tell me how to stop the tears If only they would return from there Tell me how you live with death Tell me, how much longer? Is not really there Will he return, or is he already dead? Tell me how to stop the tears Tell me how..... |
(översättningen hämtad här)
2008/02/28
Existensiell humor på nätet
Tack vare en god väns försorg har jag blivit bekant med en sida som ger mig en daglig dos absurd, surrealistisk humor. Här får ni ett smakprov.
Ja, du ser rätt. Det är en strip av katten Gustaf sans katten. Vem kunde ana att den serien kunde bli rolig?!
Få din dagliga dos på garfield minus garfield.
2008/02/27
En dokumentär jag vill tvinga alla att se.
For the Bible Tells Me So
Nittiofem minuter nyanserad dokumentärfilm.
En film som inte bara vill berätta att det är ok att vara homosexuell utan även tar homofobin på allvar och vill berätta om dess historia inom den kristna fundamentalismen.
En film som låter människor från olika kyrkor och religioner komma till tals.
En film där fem olika, kristna amerikanska familjer berättar om den resa de tvingats göra i samband med att deras barn kommit ut.
En film som egentligen är väldigt, väldigt tydlig hemmahörande i USA men som ändå hade något att säga till mig här i Sverige.
Det kan givetvis vara så att filmen talar extra mycket till mig för att jag själv har varit väldigt bokstavstroende och befann mig i en sådan miljö när jag för första gången tvingades inse att jag blev kär i kvinnor. Men jag tror inte att det är hela förklaringen till att jag satt här som ett litet gråtande mähä när eftertexten började rulla. Jag tror att den här filmen har något att berätta för alla som någon gång funderat på relationen mellan bibel, kyrka och homosexualitet. Jag tycker, i skrivandets stund, att den här filmen borde vara obligatorisk för alla som ska jobba i en kyrka samt att den borde finnas tillgänglig för alla familjer som brottas med de här frågorna.
Filmen har ett budskap men den kör inte ner den i halsen på åskådaren, den tar tittaren som en intelligent, tänkande varelse på allvar. Den tar med en på en resa där den sakligt presenterar sitt budskap.
Jag har dock två smärre klagomål. Filmen innehåller en liten bit som är animerad. Den känns lite väl enkel, klapp på huvudet och helt onödig för att göra den egna ståndpunkten tydlig. Det kan mycket väl hända att det är en pastisch på informationsfilmer från den kristna högern och därmed faktiskt säger något till en nordamerikansk publik, men för mig känns den överflödig. Mitt andra klagomål rör musikläggningen. Likt så många andra dokumentärer så blir musiken mer manipulativ än nödvändigt. I synnerhet i de scener som är väldigt känslosamma i sig själva blir det här lite för mycket för min smak. Det hade räckt med föräldrarnas och barnens egna ord - de är starka nog.
De här två invändningarna ska dock på intet vis avhålla någon från att se For the Bible Tells Me so. Så hala upp ditt visakort och beställ filmen här. Eller på någon annan sida där man kan köpa filmer på nätet.
Nittiofem minuter nyanserad dokumentärfilm.
En film som inte bara vill berätta att det är ok att vara homosexuell utan även tar homofobin på allvar och vill berätta om dess historia inom den kristna fundamentalismen.
En film som låter människor från olika kyrkor och religioner komma till tals.
En film där fem olika, kristna amerikanska familjer berättar om den resa de tvingats göra i samband med att deras barn kommit ut.
En film som egentligen är väldigt, väldigt tydlig hemmahörande i USA men som ändå hade något att säga till mig här i Sverige.
Det kan givetvis vara så att filmen talar extra mycket till mig för att jag själv har varit väldigt bokstavstroende och befann mig i en sådan miljö när jag för första gången tvingades inse att jag blev kär i kvinnor. Men jag tror inte att det är hela förklaringen till att jag satt här som ett litet gråtande mähä när eftertexten började rulla. Jag tror att den här filmen har något att berätta för alla som någon gång funderat på relationen mellan bibel, kyrka och homosexualitet. Jag tycker, i skrivandets stund, att den här filmen borde vara obligatorisk för alla som ska jobba i en kyrka samt att den borde finnas tillgänglig för alla familjer som brottas med de här frågorna.
Filmen har ett budskap men den kör inte ner den i halsen på åskådaren, den tar tittaren som en intelligent, tänkande varelse på allvar. Den tar med en på en resa där den sakligt presenterar sitt budskap.
Jag har dock två smärre klagomål. Filmen innehåller en liten bit som är animerad. Den känns lite väl enkel, klapp på huvudet och helt onödig för att göra den egna ståndpunkten tydlig. Det kan mycket väl hända att det är en pastisch på informationsfilmer från den kristna högern och därmed faktiskt säger något till en nordamerikansk publik, men för mig känns den överflödig. Mitt andra klagomål rör musikläggningen. Likt så många andra dokumentärer så blir musiken mer manipulativ än nödvändigt. I synnerhet i de scener som är väldigt känslosamma i sig själva blir det här lite för mycket för min smak. Det hade räckt med föräldrarnas och barnens egna ord - de är starka nog.
De här två invändningarna ska dock på intet vis avhålla någon från att se For the Bible Tells Me so. Så hala upp ditt visakort och beställ filmen här. Eller på någon annan sida där man kan köpa filmer på nätet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)