Farväl cykelsporten.

Jag ser rubriken på DRs hemsida och jag märker att jag slutar andas. Tårarna är på väg att ta sig fram men jag stålsätter mig och klickar mig vidare till själva notisen. Allt snurrar och jag vill skrika. Istället sitter jag helt tyst och stilla i några minuter innan jag inser att nu är det slut. Nu har det gått så långt att inte ens jag kan komma med överslätande kommentarer eller uppbåda ett uns av optimism längre.

Så ikväll tar jag farväl av en idrott som jag har levt med under många år nu. Jag raderar alla cykellänkar jag har i mitt bokmärkesfält, jag ska lägga mina cykeltidningar i pappersåtervinningen imorgon. Visst känns det vemodigt, visst kommer det komma stunder av saknad men jag är inte beredd att försöka bevara den här relationen. Priset är för högt för att jag ska vara beredd att betala det. Den känslomässiga berg och dalbanan jag utsätts för varje gång en älskad cyklist lämnar ett positivt prov är alltför slitsam.

Så farväl landsvägscyklingen. Vi har haft många fantastiska år och jag bär med mig många fina minnen, men det är dags för oss att gå skilda vägar.