Tanten kulturkonsumerar #3

Bathory av Juraj Jakubisko

Jag är just nu förälskad i den här filmen så jag lär vara ganska onyanserad i min hyllning. Det här är La Reine Margot för vår tid, fast helt annorlunda.

Bathory är 2 timmar och 18 minuter av magisk epik. Landskapet, slotten, kläderna, fältslagen - allt blir/är magiskt. Berättelsen om en kvinnas, Erzsébet Báthorys kamp för att hålla ihop sin familj och sitt land är en historia som man sugs in i. Den innehåller allt man vill av epik. Kamp om makt, religiösa konflikter, krig, imperier som föds, olycklig kärlek, ondskefulla rykten, häxor (nåja, men det låter bra) och fantastiska kläder.

Jag har inga klagomål på den här filmen, den var perfekt. Får du chansen att se den, ta den!

Tanten kulturkonsumerar #2

Filmen The Man from London av Béla Tarr

Pretentiös, bajsnödig, artsy fartsy dynga.

En visuell resa där vi får följa vår tämligen miserabla huvudperson när hans liv tar en oväntad vändning. Berättad med omsorg om de små detaljerna, där man låter saker ta sin tid, där man inte är rädd för ett lugnt tempo.

Jag vet inte vilken av de ovanstående meningarna jag skulle välja för att beskriva filmen. Jag känner dock många som utan att tvekan skulle välja den förstnämnda.

Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker. Jag uppskattar att det får ta tid. Jag älskar att det är en svartvit film. Scenografi och ljus är väl utförda och bygger miljö och sinnesstämning på ett underbart vis. Jag är medveten om att jag är skadad av hur snabbt saker händer i film och TV numera, jag vet också att jag fortfarande uppskattar ett lugnt tempo (tänk t ex Barry Lyndon), men den här filmen var lite väl långsam ibland. Att se färg torka skulle kunna vara en lika snabb upplevelse...

Jag är trots allt glad att jag såg filmen, det är en upplevelse jag kommer bära med mig ett bra tag. Kanske mest för att bilderna har etsat sig in på näthinnan. Att den var baserad på en bok av Georges Simenon hade jag dock aldrig trott på om jag inte sett det i eftertexten med egna ögon.

Bonus: Den person på en av raderna bakom mig i salongen som somnade och snarkade ljudligt! Jag är mycket förundrad över att ingen väckte den sovande samtidigt som snarkandet skapade en munter stämning bland oss andra i publiken. Det hände något i de långsamma stillbilderna.

Tanten kulturkonsumerar #I

Så har den börjat, årets upplaga av Fantastisk filmfestival.
I år har jag äntligen tagit mig i kragen, eller snarare, tagit mig ur mysbyxorna och införskaffat biljetter till evenemanget. Så varför inte dela mina intryck med er, mina kära och tappra läsare?

Nightwatching av Peter Greenaway

Filmen i sig var nästan precis det jag förväntade mig: underbar minimalistisk musik; cinematografi från himlen; ljussättning som ger mig kramp i magen av välbehag; ett överflöd av dekor; utnyttjande av hela filmduken; uppbyggd på tablåer. Mumma, enligt mig. Lite som att bläddra i en bok med Rembrandts målningar fast med ljud till.

Redan i den förstå tablån blev det omöjligt för mig att inte dra paralleller till Derek Jarmans Caravaggio - en film jag älskar. Tonen är densamma, konceptet med att faktiskt berätta en film med hjälp av tablåer snarare än med handling som en berättelse. Båda filmerna lyckas dessutom ta tillvara bildspråken från den konstnär som de berättar om.

För mig blir det dock tydligt att Greenaway helt borde ha undvikit att ha en handling i en mer traditionell bemärkelse. Visst, det gör Nightwatching aningen mer tillgänglig, åtminstone på ytan. Handlingen kommer lite i vägen för vad tablåerna säger. Man ser inte handlingen pga dialogen så att säga.

På det hela var filmen en angenäm upplevelse, klart sevärd, en audiovisuell bekantskap värd att göra.

Bonusen var den frågestund med regissören som följde. Jag är helt förälskad i hans totala arrogans, hans förolämpande av publiken samt hans egen övertygelse om hur rätt hans synsätt är (jag håller givetvis inte med honom om hans analys även om den har poänger). Men frågestunden i sig blev något av en absurdistisk scen där ingen egentligen hörde vad de andra sade. En scen där människor blev förnärmade, talade om en sak fast samtalet egentligen handlade om något annat. Samt att alla var förbaskat artiga mot Mr Greenaway eftersom de beundrar hans arbete. Lysande!

[Jag själv var givetvis tyst och iaktog det hela med min vanliga arroganta attityd gentemot mina medmänniskor.]

En recension

Jag har precis sett filmen Imagination (följ länken för ett referat av handlingen), en omtumlande filmupplevelse som definitivt inte lämnar åskådaren oberörd men var filmen bra?

Svaret blir blandat. Rent visuellt är det ett mästerverk. Drömsekvenserna, stop-motion animationerna, färgerna - allt drar in åskådarna i en fantastisk surrealistisk resa. Musiken i de här partierna är dessutom välskriven och hjälper till att bygga upp känslan av fascination och obehag på ett effektivt men inte övertydligt vis.

Problemet med filmen är den talade dialogen. Jag har full förståelse för att det här är en independentfilm med begränsad budget, men det betyder inte att det är ok för skådespelarna att spela över och/eller vara distanserade från de repliker de ska säga. Ett annat problem är att ganska många av replikerna blir övertydliga samt för pretentiösa för sitt eget bästa. I de fall när tidigare användna repliker mer eller mindre flyter ihop till ljudkollage fungerar det utmärkt.

Den här filmen hade kunnat vara ett mästerverk i sin helhet om skaparna hade litat på den visuella förmedlingen. Givetvis är ett visst mått av dialog nödvändig men det mesta som sägs i ord skulle framkomma minst lika bra i bilder.

Så vad blir mitt slutomdöme? Se filmen om du tycker om visuella experiment, surrealism, filmer som lämnar dig med en lätt klump i magen. Om du själv pysslar med bildexperimenterande och animation så är den ett måste. Om du däremot är allergisk mot övertydlig dialog och filmer som blir lite för pretentiösa så undvik den. Personligen är jag glad att jag såg den och har ungefär samma kluvna känsla som jag hade när jag hade sett Julien Donkey-Boy.

En dokumentär jag vill tvinga alla att se.

For the Bible Tells Me So

Nittiofem minuter nyanserad dokumentärfilm.
En film som inte bara vill berätta att det är ok att vara homosexuell utan även tar homofobin på allvar och vill berätta om dess historia inom den kristna fundamentalismen.
En film som låter människor från olika kyrkor och religioner komma till tals.
En film där fem olika, kristna amerikanska familjer berättar om den resa de tvingats göra i samband med att deras barn kommit ut.
En film som egentligen är väldigt, väldigt tydlig hemmahörande i USA men som ändå hade något att säga till mig här i Sverige.

Det kan givetvis vara så att filmen talar extra mycket till mig för att jag själv har varit väldigt bokstavstroende och befann mig i en sådan miljö när jag för första gången tvingades inse att jag blev kär i kvinnor. Men jag tror inte att det är hela förklaringen till att jag satt här som ett litet gråtande mähä när eftertexten började rulla. Jag tror att den här filmen har något att berätta för alla som någon gång funderat på relationen mellan bibel, kyrka och homosexualitet. Jag tycker, i skrivandets stund, att den här filmen borde vara obligatorisk för alla som ska jobba i en kyrka samt att den borde finnas tillgänglig för alla familjer som brottas med de här frågorna.

Filmen har ett budskap men den kör inte ner den i halsen på åskådaren, den tar tittaren som en intelligent, tänkande varelse på allvar. Den tar med en på en resa där den sakligt presenterar sitt budskap.

Jag har dock två smärre klagomål. Filmen innehåller en liten bit som är animerad. Den känns lite väl enkel, klapp på huvudet och helt onödig för att göra den egna ståndpunkten tydlig. Det kan mycket väl hända att det är en pastisch på informationsfilmer från den kristna högern och därmed faktiskt säger något till en nordamerikansk publik, men för mig känns den överflödig. Mitt andra klagomål rör musikläggningen. Likt så många andra dokumentärer så blir musiken mer manipulativ än nödvändigt. I synnerhet i de scener som är väldigt känslosamma i sig själva blir det här lite för mycket för min smak. Det hade räckt med föräldrarnas och barnens egna ord - de är starka nog.

De här två invändningarna ska dock på intet vis avhålla någon från att se For the Bible Tells Me so. Så hala upp ditt visakort och beställ filmen här. Eller på någon annan sida där man kan köpa filmer på nätet.

"And the Oscar goes to..." #6 - bilder från röda mattan

Nu har jag plågat er med text så låt oss avrunda med lite bilder istället. Mitt urval är givetvis inte baserat på vem som hade snyggaste klänningen utan snarare på vem jag tycker är tuff, vacker eller något annat skumt kriterium.

Först ut har vi årets nya, unga favorit, Ellen Page från Juno.



Och så en bild på vinnaren av bästa kvinnliga biroll( ja, jag tycker illa om den termen) Tilda Swinton.



När vi är inne på långa, smala kvinnor med rött hår så passar en bild på Nicole Kidman bra.



En inte fullt så lång, men oerhört duktig komedienn - Kristin Chenoweth.



Bara för att hon alltid är tuffast - Helen Mirren.



Sist så ger jag er en bild på den vackraste av dem alla, kvinnan som är som en renässansmålning, Cate Blanchett.



[alla bilder hittade på nätet, närmare bestämt här]

"And the Oscar goes to..." #5

ca, 5.25 AM Bästa originalmanus: Diablo Cody för Juno - nu jublar jag! Jag älskade den här filmen, jag skrattade och jag tyckte att den var välskriven. Sen kan det vara så att jag redan om ett år kommer att undra hur jag kunde bli så glad för det här och tycka att något mer seriöst skulle ha vunnit. Nåväl, just nu tjoar jag glatt.

ca, 5.30 AM Bästa manliga huvudroll: Daniel Day-Lewis för There will be blood - är någon förvånad? Förhandstipsen stämde alltså.

ca, 5.40 AM Bästa regi: Joel och Ethan Coen för No Country for Old Men

ca, 5.45 AM Bästa film: No Country for Old Men

Sådär, nu är alla priser utdelade.

"And the Oscar goes to..." #4

ca, 4.43 AM Bästa film på främmande språk: The Counterfeiters av Stefan Ruzowitzky, Österrike

ca, 4.50 AM Bästa originalsång: "Falling slowly" ur filmen Once med text och musik av Glen Hansard och Marketa Irglova

[Jag försöker förstå varför tidsangivelsen på när mina poster är publicerade inte stämmer med vad klockan är när jag tittar på den. Himla skumt det här. Å andra sidan är jag ju skeptisk till tid generellt så jag kanske har smittat min dators inställningar genom min tankekraft...nej, det låter otroligt.]

ca, 5.00 AM Cinematografi: Robert Elswit för There will be blood

In Memoriam montaget ger mig alltid lite ont i magen - både av lycka och sorg. Sorg över att en del dött för tidigt, glädje över det verk/arv de lämnar efter sig. I årets montage blev jag också chockad - jag trodde att Steve McQueen gjorde alla sina egna stunts - jag hade fel.

ca, 5.10 AM bästa filmmusik: Dario Marianelli för musiken till Atonement.

Bästa kortdokumentär: Freeheld av Cynthia Wade och Vanessa Roth - den här vill jag se, har jag velat se sedan jag första gången läste om den. Grattis!

Bästa dokumentärfilm (fullängd): Taxi to the dark Side av Alex Gibney och Eva Orner - jag är nyfiken även på den här...

"And the Oscar goes to..." #3

ca, 3.50 AM bästa manus baserat på förlaga: Joel Coen & Ethan Coen för No Country for Old Men, jag har inte sett rullen än men jag är för av princip och utifrån vad mina vänner sagt om filmen. Hurra för bröderna Coen i högform igen!

ca, 4.03 AM best sound editing/ ljudredigering (?): Karen Baker Landers och Per Hallberg, The Bourne Ultimatum - hurra, en kvinna och en svensk!

sound mixing/ljudmixning: Scott Millan, David Parker och Kirk Francis, The Bourne Ultimatum


Bästa skådespelerska i huvudroll: Marion Cotillard i La Vie en Rose. Hm...jag tror jag håller med akademin...och jag har inte ens sett filmen. Jag har bara sett korta klipp och jag är såld på Marions rolltolkning även om jag inte vill se filmen.

ca, 4.25 AM underbart montage av vinnarna av bästa film genom prisets historia. Det är inte många av dem jag inte har sett, jag ser nog löjligt mycket på film. Jag inser även att valet av vinnare i kategorin under hela 90-talet för mig framstår som ett skämt...

ca, 4.30 filmredigering/ film editing: Christopher Rouse för The Bourne Ultimatum

Nicole Kidman (Hur kan hon vara så skrämmande och så attraktiv på samma gång? Jag är genuint rädd för henne, det är något i hennes utstrålning men på samma gång dras jag till henne...likt en mal till ljuset) presenterar Robert F Boyle och hans nästan sjuttioåriga karriär som designer. Ganska tufft och en välförtjänt staty (heders Oscar), han har ju varit inblandad i en och annan höjdarrulle.

"And the Oscar goes to..." #2

ca, 3.10 AM Visual effects/special effekter: Michael Fink, Bill Westenhofer, Ben Morris och Trevor Wood i The Golden Compass. Wow, den filmen har jag sett och jag håller med akademien, specialeffekterna var underbara! Grattis!

Art Direction: Dante Ferretti (Art Direction); Francesca Lo Schiavo (Set Decoration) för Sweeny Todd the Demon Barber of Fleet Street

Sådär, nu har två av mina favoritkategorier gått. Jag ber om ursäkt för min språkblandning men jag skyller på klockslaget.

Best supporting* actor: Javier Bardem i No Country for Old Men - är någon överraskad?

ca, 3.30 AM och det är dags för pris till bästa kortfilm(short live action): Le Mozart des Pickpockets av Philippe Pollet-Villard

bästa animerade kortfilm: Peter & the Wolf av Suzie Templeton and Hugh Welchman

Sådär, nu passerade ytterligare två kategorier jag älskar. Ibland tror jag att jag är intresserad av fel saker när jag ser på denhär galan.

Best supporting* actress: Tilda Swinton i Michael Clayton

* Här skriver jag medvetet supporting istället för den svenska motsvarigheten i filmsammanhang - biroll. Detta då jag anser att supporting snarare betyder stödjande medans biroll låter som något betydligt futtigare i mina öron.

"And the Oscar goes to..." #1

Så sitter jag fasttejpad vid min TV ännu en gång. Hur kommer det sig att jag inte kan låta bli att sitta uppe hela natten för att se på när små statyetter delas ut? I år är det extra märkligt med tanke på att jag endast sett en film (iallafall vad jag minns just nu) som är nominerad till pris. Men här sitter jag likt en fåne och väntar på att själva ceremonin ska börja.Jag gläder mig åt att Jon Stewart är värd i år igen och så fyller ju priset 80 år...

Första priset är nu utdelat: Alexandra Byrne - bästa kostym för Elizabeth:The golden age - grattis! (ca, 02.40 am)

ca, 02.55 Bästa animerade långfilm - Ratatouille

Bästa make-up: Didier Lavergne och Jan Archibald för La Vie en Rose

Skräpkultur när det är som bäst I

Igår hände så något ovanligt. Jag begav mig till biografen för att se en actionrulle. "Die Hard 4.0" närmare bestämt (kan någon förklara vad det var för fel på originaltiteln "Live Free or Die Hard"?). Den visade sig vara precis vad doktorn ordinerade - två timmar onda skurkar, stora explosioner, skottlossning, slagsmål och helt galna stunts. Att Kevin Smith dessutom har en roll som en fet hacker som bor i sin mammas källare var en stor extrabonus...

Filmen ligger precis i brytpunkten mellan en dålig bra film och en riktigt bra dålig film. Själv är jag svag för dåliga filmer så jag tvekar inte att ge rullen fyra explosioner (på en femgradig skala) i betyg. Jag minns inte när jag skrattade så mycket på bio senast, och handen på hjärtat, en actionfilm är inte bra om den inte erbjuder skratt åt publiken. Det enda jag är besviken på är att McCLane (Bruce Willis) varken bär vit t-tröja eller vitt linne i filmen...

Katie 100 år

Jag är den förste att erkänna att jag var slarvig och missade födelsedagen i sig. Min passion för Katherines filmer har dock fått mig att utropa hela år 2007 till hennes år. Jag försöker högtidlighålla Hepburnåret genom att se minst en film med henne i veckan. Ett åtagande som det är ett sant nöje att efterleva.

Om du har svårt att välja vilka filmer du ska börja med så har jag, i all ödmjukhet, några förslag.

"The Philadelphia Story", 1940. Här hon spelar mot Cary Grant och James Stewart. Dialogen är kvick och välskriven, skådespelarinsatserna är lysande och när filmen tar slut sitter iallafall jag med ett leende på mina läppar.

"Adam's Rib", 1949. Katherine och Spencer Tracy som ett gift advokatpar som företräder varsin part i ett mål.

"The African Queen",1951. Katherine och Humphrey Bogart åker båt i Afrika. Behöver man säga mer?!

"Guess Who's coming to Dinner", 1967. Hepburn, Tracy (hans sista film) och Poitier i en film vars tema borde vara inaktuellt numera men desvärre inte är det.

"On Golden Pond", 1981. Katherine och Henry Fonda spelar ett äldre gift par som får besök i sommarstugan av sin dotter, Jane Fonda, och hennes fästman. Ett ytterst välspelat kammarspel.

Vill du läsa mer om Ms Hepburn och hennes filmer så kan du med fördel klicka dig vidare hit.