"And the Oscar goes to..." #4

ca, 4.43 AM Bästa film på främmande språk: The Counterfeiters av Stefan Ruzowitzky, Österrike

ca, 4.50 AM Bästa originalsång: "Falling slowly" ur filmen Once med text och musik av Glen Hansard och Marketa Irglova

[Jag försöker förstå varför tidsangivelsen på när mina poster är publicerade inte stämmer med vad klockan är när jag tittar på den. Himla skumt det här. Å andra sidan är jag ju skeptisk till tid generellt så jag kanske har smittat min dators inställningar genom min tankekraft...nej, det låter otroligt.]

ca, 5.00 AM Cinematografi: Robert Elswit för There will be blood

In Memoriam montaget ger mig alltid lite ont i magen - både av lycka och sorg. Sorg över att en del dött för tidigt, glädje över det verk/arv de lämnar efter sig. I årets montage blev jag också chockad - jag trodde att Steve McQueen gjorde alla sina egna stunts - jag hade fel.

ca, 5.10 AM bästa filmmusik: Dario Marianelli för musiken till Atonement.

Bästa kortdokumentär: Freeheld av Cynthia Wade och Vanessa Roth - den här vill jag se, har jag velat se sedan jag första gången läste om den. Grattis!

Bästa dokumentärfilm (fullängd): Taxi to the dark Side av Alex Gibney och Eva Orner - jag är nyfiken även på den här...

"And the Oscar goes to..." #1

Så sitter jag fasttejpad vid min TV ännu en gång. Hur kommer det sig att jag inte kan låta bli att sitta uppe hela natten för att se på när små statyetter delas ut? I år är det extra märkligt med tanke på att jag endast sett en film (iallafall vad jag minns just nu) som är nominerad till pris. Men här sitter jag likt en fåne och väntar på att själva ceremonin ska börja.Jag gläder mig åt att Jon Stewart är värd i år igen och så fyller ju priset 80 år...

Första priset är nu utdelat: Alexandra Byrne - bästa kostym för Elizabeth:The golden age - grattis! (ca, 02.40 am)

ca, 02.55 Bästa animerade långfilm - Ratatouille

Bästa make-up: Didier Lavergne och Jan Archibald för La Vie en Rose

Har det gått för långt?

Jag är väl medveten om att jag understundom är lite för mycket, för geeky, för besatt, för klichéartad för att det ska kännas riktigt bekvämt. Samtidigt vill jag inte begränsa den aspekten av mig själv, det är ganska roligt att vara för mycket i perioder. Just nu ifrågasätter jag dock starkt om jag inte borde dra i nödbromsen.

Det hela började förra veckan när jag insåg att trean ämnar visa en av mina favoritserier i repris. Sann glädje med andra ord bortsett från en liten detalj - de visar serien som nattserie med start ungefär tio i ett varje natt. Dessvärre kan jag inte låta bli att hålla mig vaken. Än så länge ursäktar jag mig med att jag aldrig har sett första säsongen så det jag gör nu är ren allmänbildning. Japp, ett svagt argument, jag vet.

Vad är det då som får mig att offra min sömn? Vilken erkänd geekfavorit har mig i sitt våld lite mer än femtio minuter per dygn? Svaret är:




Xena krigarprinsessan!

Sci-fi/fantasy abstinens.

Jag saknar Buffy, Angel och Firefly. Jag gläds dock åt att Joss Whedon har fått klartecken för en ny serie, Dollhouse, av Fox. En extra bonus i det sammanhanget är att Eliza Dushku - japp, allas vår Faith - kommer att ha huvudrollen. Jag är även väl medveten om att den pågående strejken innebär att jag får vänta lite längre på att serien blir producerad och sänd än vad jag önskar, men jag kan leva med det om manusförfattarnas villkor förbättras av strejken.

Jag saknar Battlestar Galactica, Doctor Who och Torchwood - jag vill ha mer genast!

Det är helt enkelt för lite bra sci-fi i mitt liv just nu därav denna innehållslösa klagan.

Nåväl, jag får väl läsa om Dune och stilla lite av abstinensen...

Vad svarar man?

Vad svarar man på frågan: när kom du ut?

Syftar frågan på när man själv insåg att man var ett homotroll?
Syftar den på när man första gången berättade för någon annan?
Familjen?
Kan man ens ange en definitiv tidpunkt?

Eller är rätt svar: Jag kommer ut hela tiden. I varje ny kompisrelation så nås förr eller senare tidpunkten när jag måste komma ut. Komma ut är inte något man gör en gång utan det är en ständigt upprepad process som kommer att fortgå i hela mitt liv...

Jag tror att det senare ligger sanningen närmast.

Hur gör man då?

Du sköna nya värld där allt går så smidigt via nätet utom när det inte funkar... Som nu när jag ska söka kurs inför vårterminen.

Hur är det meningen att man ska ansöka i tid om sidan där man ansöker är stängd för tekniskt arbete? Lite vilse känner jag mig allt för att inte tala om hur förvånad jag är efter att klockan har hunnit bli efter fyra om morgonen. Nåväl, det är först nu min glädjerush har lagt sig och jag kan somna.

Det upphör aldrig att förvåna mig när...

...människor jag trodde att jag visste att de var homosexuella helt plötsligt dyker upp med en partner av motsatt kön (och vice versa).

...andra tror att jag skämtar när jag är ytterst allvarlig.

...jag inte kan hitta något positivt hos en individ hur mycket jag än försöker.

Hur talar de?

Jag vet att jag är en kinkig typ. Jag är även smärtsamt medveten om att mitt eget språkbruk är långt ifrån fläckfritt. Trots dessa insikter så kan jag inte låta bli att reagera när jag hör meningar som definitivt inte låter som de borde.

"Svarar upp mot ett behov..."

Allvarligt talat - kan man verkligen säga så? Vad betyder det? Vad vill Göran Hägglund säga? Har han själv förvanskat språket eller har han någon ond rådgivare vid sin sida? Så många frågor föds i mitt inre att jag inte ens minns vad sakfrågan han talade om var.

Vägen till helvetet...

...är kantad av goda intentioner. Ett ordspråk jag hört mången gång och finner ytterst sanningsenligt. Efter att i afton ha diskuterat lagstiftning, människosyn och andra liknande ting drog jag så en slutsats. Jag ska sluta ha goda intentioner!

Beslut och regler baserade på dylika sentiment utgår nästan alltid från ett ovanfrån perspektiv där den handlande parten vill vara snäll mot den i underläge. Med en sådan utgångspunkt kan inte slutresultatet bli bra. Om man inte vågar se alla människor som verkligt jämlika med en själv så är handlingen/lagstiftningen/regeln endast patroniserande mot den/dem man säger sig vilja hjälpa/skydda.

Så låt oss lämna de goda intentionerna på soptippen där de hör hemma. Låt oss istället försöka se varandra som jämlika individer när vi fattar beslut om hur vi ska handla eller vilka regler som ska gälla. Om vi lyckas med det kanske vi slipper vår kollektiva promenad mot platsen i ordspråket...